En belöningsöl – och dess konsekvenser

Denna historia utspelade sig för drygt fem år sedan och är nerskriven kort efteråt. Tycker att den är kul. Hur jag träffade min Erika.

”Men! Jag är ju fager som en fotbollstjärna i en fåfäng kalsongannons – eller inte”, småskrattar jag för mig själv medan jag galgar mina serveringskläder. Som en Beckham i Pinup-pose. Typ. Nja. Synen för nog snarare tankarna till Hugh Grants inneboende, den måttligt väldressade Spike, i ”Notting Hill”.

Jaja. Här står jag då, nästan oklädd i omklädningsrummet. Varken vaxad eller fit. Mina bleka spiror avslutas i varsin svart arbetssocka och förenas högre upp i en blågul Y-front med genant passform och SWEDEN på rumpan. De tre plaggen står i bjärt kontrast till min huds osemestrade vinterkulör. Sexigt? Så där. Men en full To Do-korg där hemma tvingade mig i morse till det märkliga men självklara beslutet att dra på dessa hittills oanvända plojfillingar. Jag hade både gömt och glömt dem allra längst in i byrålådans skamvrå. Som tur var. Alternativet, att gå utan, glimtade till och for likt en svetsloppa genom huvudet, men falnade lika fort. Därtill är arbetsbyxorna alltför avslöjande.

Långpannan uppe på berget är över för idag, vilket innebär ”tidig” hemgång ikväll. För övrigt är snart hela jobbveckan till ända, har bara spurten kvar. Imorgon, lördag eftermiddag, åker västen och flugan på igen. Bröllop på agendan. Att folk inte lär sig… Men först sovmorgon! Underbart. Nä visst ja, jag har ju tvättstugan. Fan också! Fast nödvändigt. Blaskar av mig det värsta, möter flyktigt mina tankar i spegeln, stryker på lite ny roll-on och knäpper skjortan lagom svalt.

Det sjunger i ståltrappan. Någon är på väg ner. Skyndar därför snabbt i jeansen för att skyla de onämnbara. Strumporna åker ner i kavajfickan och tårna får barfota sträcka ut i andra skor. Härligt. Ska bli gott med en promenad i sakta mak för att rensa huvudet. Andas ny luft.

Sensommarskymningen famnar mig mjukt när jag börjar vandra hemåt och verkar definitivt även ha hetsat syrsorna till att få spel. Tokspel. Väl nere vid stentrapporna lämnar jag gnisslandet i parken bakom mig. Lugnt susande bildäck mot varm, dammig asfalt och det glada sorlet från uteserveringen på andra sidan vattnet bildar ny ljudkuliss. Mina allt ledigare fötter flanerar nu över den första bron. Mitt på, avbryter svalornas ljudliga och distinkta matjaktsflykt mitt lätta visslande och får mig att stanna upp.

Jag följer fascinerat deras störtdykning rakt under mig och vidare tätt över det strömmande vattnet bort mot fallstupet. Att de bara vågar. Vinddraget efter dem ser ut att rufsa kalufsen på Strömkarlen, vars dunkla stenansikte dock inte rör en min. Det slår mig att han är lite som omgivningen. Rå och kantig men med en tung skönhet lurande bortom det karga. Stan är allt bra vacker. På sina ställen. Till och med vanvettigt vacker. I alla fall vid vattnet. Särskilt på sommaren. I synnerhet här. Och så vid Gamle Dal förstås, tänker jag. Trötta energier har omärkligt runnit av och bytt plats med en närapå Dalai Lama-harmonisk för att inte säga småmunter sinnesstämning.

IMGP0381Det kommer en ljummen sötvattenpust, där brofästet mellanlandar på Spekön, som påminner mig om barndomens abborrmete från insjöbryggan. Vid klaffbron tar det stopp. Sommartid kan man ge sig tusan på att varje gång man ska passera trafikkanalen, går de gula och röda bommarna ned. Så också denna gång. Under tiden iakttar jag stadshotellets lokaler där den välfyllda Afterworken just avfolkats och glidit över i praktiskt helljus.

Personalens städmusik rinner ut genom de öppna fönstren. Det är lönefredag. För många har mängder av gallsurt lådvin och billigt ölrally betytt tidig hemgång medan ett härdigare släkte dragit vidare ut i nöjeskvällen. Vid sidan om mig rullar en kromglänsande, pastellgrön cabriolet av amerikanskt 50-talsursprung upp och mullrar. Chauffören, en vänlig norrlänning med pepparkornsögon, tunn överkamning och rutig skjorta, trummar förstrött på ratten. När båtarna stilla puttrat förbi och bron återgått till körbana traskar jag vidare hem över.

Snart ett halvår har gått sedan separationen från min yngsta dotters mamma och varannan vecka har därför inneburit så mycket jobb som möjligt för att motsatt vecka kunna vara mera pappa. Det är lätt att ana en mysmartyr här, men så är inte fallet. Såren börjar läka och man får anpassa sig efter situationen helt enkelt. För att komma till sak vill jag ha sagt att krogen i detta skede bara består av jobb. Tills nu, skall det visa sig.

Jag ger efter för ett plötsligt infall, viker av och slår följe en bit med vår långa lindallé. Den skär likt en kompassnål, fast grön, genom ortens kärna. Börjar och slutar liksom i intet (inte en staty eller triumfbåge så långt ögat når), men lotsar dagtid shoppare rätt och fungerar om kvällarna som vandringsled mellan vattenhålen.

”En liten omväg förbi den lokala Biskopen kan väl inte skada. Det är jag banne mig värd!” tänker jag högt på esplanaden där Uööhhh-språket redan nu tydligt urskiljs i folkmyllret. Fortfarande med en hygglig ton ska sägas. Varje helgkväll i den lilla staden växlar man normalt vid elvatiden om till ett enklare och mera högljutt förhållningssätt till både ordförråd och medmänniskor.

Väl framme vid den långa bardisken är de flesta vid denna tidpunkt salongsberusade och någon kanske lite till, men det är en trevlig stämning. Känner mig inte tvungen att supa ikapp utan tar min välförtjänta och underbart balanserade njutningsöl i godan ro. Trivsamt behaglig till mods, sitter jag och väger den lilla kupan i handen, doftar på det mörka innehållet och tar en sipp då och då. Jag skvallrar och språkar med än den ene, än den andre och känner mig efter en stund mer eller mindre klar att göra min kudde sällskap.

Då!
Ett par bekanta damer lite i hatten rullar in med sin glada energi. En hotellägare och en reklamare på ett strålande humör är ute på en spontan barrunda. De frågar vad jag gör. Jag rycker till och mumlar nästan yrvaket ”tar en belöningsöl”. Låter förmodligen som stadens stolta brottare, lite sluddrig.

De får fråga en gång till och får nu ett tydligare svar. ”Ge grabben en belöningsöl!” tjoar de till den leende bartendern och beställer var sin öl plus en till mig. Denna standardöl är stor, lättdrucken men mer av arten komma i festform vilket inte är målet för kvällen. Eftersom arbete väntar följande dag ger jag efter en stund bort halva glaset till en mer behövande som tacksamt sveper innehållet.

”Ska du med?” uppmanar de vänligt. Till min förvåning befinner jag mig snart tillsammans med nämnda tjejer och en handfull andra personer på kurs mot den lätt bedagade nattklubben vid Drottningtorget. Det är ju ändå på väg hem ser jag i min imaginära tankebubbla. Med facit i hand vet jag nu att den egentliga orsaken till att jag fortsatte utekvällen fanns lite senare hand i hand vid min sida i taxikön. Något, eller snarare någon, hade låst upp dörr efter dörr i hjärnan, kittlat livsglädjen och samtidigt planterat en inre ro i mig.

En sann (och snygg) själsfrände visade sig bo i ovan nämnda Art Director! Hon slog kvickt undan garden på mig. Vi kunde bara inte sluta prata och försvann helt i varandra. Stället vi förärade ett kort besök, kändes definitivt inte rätt. ”Vad gör vi här” säger jag till henne, fortfarande utan att själv fatta att jag var ohjälpligt fast. Hyckleri tänker du nu käre läsare, men paradoxalt nog är ingen av oss urtypen för krograggare, inte heller vilda partydjur. Säkert! Eller hur! Förnekelse är typiskt, hör jag dig säga. Men sanningen tror jag är, att slumpen förde oss samman. Vi kunde lika gärna inte mötts. I varje fall inte så här. Klyschigt, jag vet.

Prosecco, Amanda Jensen och samtal om livet. Balans. Stimulans. Amour. Och en själ som hittade hem.

Tillfälligheternas spel fortsätter för vem är den första människa jag lyckas träffa på, dagen efter kvällen före. Gissa tre gånger och hoppa över de två första! Det hinner gå en lindrig chockvåg genom kroppen, ni vet som när man oväntat möter polisen. Skyldig, men till vad? Rättar kvickt till de överraskade anletsdragen.

Min exfru och tillika äldsta dotters mamma vinkar, tvärstannar bilen och ropar glatt ”Är du ute och går, det var hurtigt”. Innan jag hinner svara fortsätter hon; ”Näe, det gör du inte, var har du varit?” Denna sluga Sherlock Holmes i kvinnoskepnad förstår direkt att jag är ute på skammens gång. Hennes blixtsnabba scanning ser en fånigt leende, tröttblek man med måbrafrissa och lyckligt frånvarande steg.

Gårdagens nu slappa outfit och en tydlig längtan efter välbehövlig powernap avslöjar mig. Det, i kombination med plats och tidpunkt. ”Lägg av!” fnissar hon när hon intensivt lockat ur mig svaret medan hon skjutsar mig hem. Dit jag varit på väg sedan kvällen innan. Jag ler. Rågad tvättkorg och tvättstuga i väntrumsfärg bekommer mig inte. Längre. Ibland är livet rättvist!

Så kan det gå, när man tar sig en BELÖNINGSÖL. Och ja, kvinnan från den aftonen är fortfarande min kärlek. Hon är också väninna till exfrun. Det första smaklösa bortamatchunderstället verkar vara förlåtet. Dock inte glömt.
Ölen? En Närkes Kagge Porter, 25 cl nioprocentig ren njutning.

 

Recycling

IMGP5468
Både natur och människa har under lång tid lämnat tydliga stenspår i och runt Trollhättan. Slättberg och domarringar. Ett kluvet jätteblock benämnt jordsten (ursprungligen Njordsten, möjlig offerplats). Kvarnstenar och ett pampigt granitslott. Till och med en runsten finns i trakten. Sten i så många varianter och former.
Bilden visar dock en annan sort. Uttjänta slipstenar från forna Stridsberg (& Biörck) vilar i älvkanten rakt nedanför Ernsts stolta Villa Strömsvik. De fungerade en gång som fundament och bar upp både båtbrygga och lusthus. Redan då var man bra på återvinning i stan…
Förtöjningsplatsen är borta sedan länge, men bumlingarna skvallrar om vad som timat.

Vackra Strömsvik där disponent Stridsberg med familj huserade från 1895, rymmer numera åtta hushåll. Apropå coolt återbruk. En annan story. Återkommer i ärendet.

Essens

Två av stadens mest livfulla mötesplatser är belägna mittemot varandra. De drivs på ganska olika sätt, men med samma syfte. Att låta människor umgås i en juste miljö, med rent fantastiska lägen. Bland styrkorna är också att den enas fasad blir den andres utsikt och tvärtom. Fiffigt.
Arbetarnas hus är ett självklart kafé och högreståndsvillan är lika självklar restaurang. Två verksamheter som är med och bygger Trollhättans varumärke. Skönt bruk av gamla byggnader!IMGP5439